…en tid, ett kapitel i mitt. Mitt tredje barn kom till världen och berikade mitt liv med livsglädje blandat med sorg. Sorg för att jag inte fick dela glädjen och hela upplevelsen med min mamma….
Sedan kom ett nytt kapitel i mitt liv. Mitt fjärde och förmodligen det sista barnet, kom med ett lugn. Nu kunde jag se klarare och mer accepterande på mitt liv som mamma, utan mamma.
Mina kapitel vänder ständigt blad, ibland ofta, ibland mer sällan. Just nu återupplever jag ett gammalt kapitel från 2007, ett år jag gärna hade sluppit uppleva, ett år som för evigt kommer att påminna mig om mina värsta dagar i mitt liv. Just i år är det 5 år sedan min älskade mamma dog. Fredagen den 4 maj 2007 kom jag till jobbet, tittade som vanligt på dataskärmen för att se vilka patienter vi hade. Då fick jag se hennes namn, mammas namn, akutrum nr 1…din mamma ligger på intensiven och det är viktigt att du kommer genast…
Livet går vidare, tack och lov. Men jag tror ändå att det är viktigt att stanna upp och låta sig beröras, uppleva och tillåta sig känna sina innersta känslor. Hur ska man annars orka gå vidare? Så här ser mitt liv ut just nu, lite ältande, lite tårar och massor av tankar. Jag lever i en liten sorgebubbla, en bubbla jag gärna vill vara ensam i, för vad skulle kunna hända om någon försökte ta sig igenom….huj, hemska tanke.
Jag behöver tid, tid att läka
inte för mycket, då sluter jag mig
Jag vill vara ensam, ensam i mina tankar
men ändå inte, då ältar jag
Jag vill inte prata, prata med mig
och jag lyssnar mer än du tror
Jag vet inte alltid vad jag vill,
ha tålamod
Jag är i sorg
